Molly...denna fantastiska artist och förebild. Jag har alltid lyssnat på hennes musik, enda sedan hon vann Junior ESC med en låt som jag fortfarande älskar för att den får mig att tänka på min bästa vän. Jag har alltid tyckt om det hon skapat men nu har hon överträffat sig själv. Hennes två nya svenska albumen gör mig mållös. Att vara så öppen som hon är kan absolut inte vara lätt. Jag blir så inspirerad av henne och hennes person. Jag känner igen mig i mycket det hon besrättar om sig själv och sitt mående (som tur är kan jag inte relatera till texterna och jag hoppas inte jag kommer kunna göra det heller, att känna dom känslorna om någon man älskar mer än något annat är jag så rädd för att uppleva). Att hon pratar öppet om sina tankar är så läkande och får mig och säkert många andra att tänka "jag är inte ensam om att känna såhär". Jag mår väldigt upp och ner, den senaste tiden har det mest varit uppåt och jag har börjat förstå att jag måste ge mig tid till att komma underfund med varför jag ibland inte mår bra och vad det är som gör att jag plötsligt kan känna sådan ångest över småsaker. Man måste acceptera att man är bara människa och man kan inte må bra alla dagar om året. Likadant som att det är självklart att man måste ha tråkigt då och då för att kunna ha roligt. Det har varit den svåratste delen, att acceptera det eftersom jag inte kännt dom känslorna tidigare. I min uppväxt har jag alltid varit så otroligt stark i mig själv och alltid brytt mig om vad jag vill och vad jag känner och jag har aldrig brytt mig om vad andra ska tycka och tänka i saker som jag varit så säker på är rätt för mig. Däremot i saker man har varit mer osäker på har man ju tvivlat på sig själv men i det stora hela har jag alltid haft en bra självkänsla och aldrig kännt att det är något fel på mig. Att den känslan sakta men säkert försvunnit lite har skrämt mig. Det har kännt som att jag har tappet en del av den styrkan hos mig själv. Varför vet jag inte och det är väl det som varit jobbigt att ta in. Jag har sådant fruktansvärt kontrollbehov när det gäller mig själv och just däför blir jag väldigt orolig när jag mår dåligt och inte riktigt kan sätta fingret på vad det är som gör att jag känner så eller inte veta vad jag ska göra åt det, jag har ingen kontroll. Om jag ska "gissa" och göra någon slags sammanfattning så hänger det nog på att jag vill vara omtyckt och vara så bra jämt i alla situationer och ställer så höga krav på mig själv hur jag ska vara och se ut, det är bara jag och ingen annan som ställer dom kraven på mig själv (min pappa är likadan). Och jag försöker ställa frågot till mig själv om varför jag behöver ställa dessa krav men det är svårt att svara på för egentilgen är det orimliga krav som inte går att uppfylla som man bara måste få bort från sin syn på sig själv. Men jag känner att ge sig själv tid är läkande. Att boosta sig själv och ta bort negativ energi och bara försöka leva på ett sätt som får en att må bra utan att tänka på någon annan. Dagens samhälle är så otroligt styrt av att man ska rätta sig efter vad andra ska tycka och tänka. Speciellt över sociala medier och även fast jag inte har trott att det har påverkat mig så har det nog gjort det. Efter förra året, då jag vissa stunder mådde skit så har jag nu detta året fått stanna upp och fundera och prata med nära och kära om psykisk ohälsa, vilket har varit skönt och det har lett mig till att jag nu mår bättre men har fortfarande mycket kvar att jobba på. Men allt handlar om att vara förstående och acceptera sig själv för att man kan känna dessa känslor och försöka hitta ett sätt att ta sig ur dåliga tankar för det är bara jag som kan göra något åt saken.