När utrustningen var på plats var det dags för introduktion. Guiden visade oss hur selen och hakarna man satt fast i funkade på en provbana och sen fick vi själva prova oss visa att vi hade förstått. Sen fick vi fritt själva gå runt i parken och göra de banor vi ville. Eftersom det inte var så mycket folk så kunde vi gå banorna utan att ha någon framför eller bakom oss. Så det var jätteskönt. Vi började med den lägsta banan och där tänkte man inte ens på höjden det var bara hindrerna som man koncentrerade sig på. När vi var klara med den så var tanken att ta nästa höjd i ordningen men då höll de fyra tjejerna på med den så vi tog bana tre istället för att slippa stå och vänta. Det var otrolig höjdskillnad så den var riktigt läskig på sina ställen tyckte jag. På vissa hinder fick jag "fuska" lite för att ta mig över. Men jag var bara glad över att jag klarade det. Grejen var att när man väl gått upp och börjat en bana så kan man inte avbryta du måste ta dig igenom banan för att komma ner. När vi hade gjort tre banor så hade jag spänningshuvudvärk och var lite lättad över att det ar över samtidigt som jag tyckte det var väldigt roligt. Men så fanns det ytterligare en bana som kallades Riskzone för de mest modiga äventyrarna och jag kände inte riktigt att jag tillhörde den kategorin som ville klättre uppe på 11 meters höjd... Christian ville ju! Vi hade gjort tre banor på 1,5 timme så vi hade 1 timme kvar. Så vi gick och drack vatten och jag tog en huvudvärkstablett. Vi gick bort till banan och jag gick runt och och kollade upp mot träden och banan och kände mig väldigt osäker. Huvudvärken blev även värre så jag sa till Christian att han fick göra den själv. Så han klättrade upp för stegen och jag tog av mig hjälmen. När jag gjorde det så släppte även huvudvärken. Jag hade spänt åt hjälmen alldeles för hårt runt huvudet. Så när värken försvann så ångrade jag mig och klättrade efter honom. Och herregud va högt det var! Halva banan gick bra tills vi kom fram till ett hinder där man skulle gå på lina och det enda du hade att hålla i dig i var rep på ena sidan, så att det skulle bli vingligt och instabilt att gå över gjorde mig så rädd. Marken var ju som sagt 11 meter ner plus att just där sluttade det neråt vilket gjorde att det kändes ännu högre. Jag satte mig ner och satte ner ena foten på linan och kände att hela kroppen sa ifrån. Så jag drog tillbaka benet och fick lite smått panik. Jag kände med en gång att det här kommer jag inte fixa. Christian hade redan gått över och satt där lugnt och stilla och väntade på mig. Jag kände bara hur tårarna började komma. För jag insåg ju att om jag inte tar mig över kommer jag inte ner. Alltså du måste över! Vilket gjorde det hela ännu jobbigare. Vi fick ropa på en guide som sa att jag kunde åka över, som på en linbana och att Christian sedan får dra mig upp till plattformen. Så det gjorde jag. Jag kände en otrolig lättnad när jag var över på andra sidan! Resten av banan var inte lätt om man säger så man jag hade bara i huvudet att jag ville ner så jag tänkte inte så mycket. Jag hade ju tagit mig över det värsta så värre kunde det inte bli. Väl nere så kände jag mig lättad och stolt över att jag klarade det tillslut. Jag var helt slut i både kropp och huvud. Men i det stora hela så kan jag rekommendera detta! Vi hade en superhärlig dag tillsammans! Om ni blir sugna och vill veta mer finns det massa klipp på youtube, sök på Upzone och den banan vi gjorde ligger ju då i Borås men det finns i andra städer också.